Inspiration
Som en saga
En kort sekvens från när Angelica markarbetar Mic Mac vid deras blixtvisit på Rekasta förra veckan.
Få uppdiktade historier i hästväg kan vara mer fantastiska än den sanna om Angelica Augustsson och Mic Mac du Tillard (sto, född 2000, SF, e. Cruising-Galoubet A). Problemstoet som fick chansen mycket tack vare en envis, skicklig och målmedveten tjej. Här är deras historia.
”När jag började hos Dietmar fick jag en lista på tio hästar som jag skulle ta hand om. Mic Mac var sex år och fanns på listan, men de sa att jag var tvungen att ha hjälp när jag satt upp – och hjälm på”.
”Hon var otäck, för hon reste sig väldigt högt på bakbenen när man satt upp och sedan skenade hon iväg. Hon var väldigt stark och nästintill okontrollerbar”, berättar Angelica.
Dålig match
Angelica höll ut och kämpade på i flera veckor.
”Men det var inget kul, jag vågade knappt galoppera henne”.
Till slut kände Angelica att det var ohållbart. Hon gick till Dietmar.
”Jag förklarade som det var, att jag inte riktigt klarade av henne, att jag försökt men att jag helt enkelt inte trodde att vi var en bra match. Så hon skickades iväg.”
Och kom tillbaka. Och skickades iväg. Och kom tillbaka.
”Då sa Dietmar till mig att ”det här är en riktigt bra häst. Du måste få henne att funka”. Jag hade inte märkt att hon var så bra, eftersom jag bara hade hoppat små kryss med henne…”, berättar Angelica.
Vändningen
Nu väntade en tuff tid. Angelica började gå upp tidigare på morgonen och red MicMac i gryningen, innan de andra kom till ridhuset, eftersom hon var jobbig att rida tillsammans med andra hästar. Sedan gjorde hon samma sak på kvällen och red när de andra gått hem.
”Jag började också umgås mycket med henne, hon gillade inte människor men efter ett tag började hon faktiskt gilla mig och hon började vilja jobba med mig.”
Första året blev det inte så mycket tävlande, och bara mindre klasser. Minnet av första starten får Angelica att le.
”Det gick bara fortare och fortare hela banan och när vi kom till sista kombinationen med två språng tog vi den lätt på ett…”
Jobbigt avsked…
Andra året, när Mic Mac var sju, blev hon nästan lite för försiktig – hon ville aldrig riva. Hon gjorde allt för att inte vara i någon bom, även på träning. Mot slutet av året blev det i alla fall ett par starter i 1.40. Som åttaåring gick hon från klarhet till klarhet. Alltid felfri. När hon hade gått lite 1.50-hoppningar som nioåring, blev hon såld till USA.
”Det var väldigt tufft för mig, hon var på sätt och vis min bästa kompis i Tyskland, och jag saknade henne mycket.”
I USA gick det ganska bra till en början, men snart började det gå sämre och sämre. MicMac ville inte gå in på banan och väl inne ställde hon sig bara i ett hörn. Hon reste sig och det om något var ett konststycke hon behärskade väl.
Till slut var situationen ohållbar. Eftersom Dietmar visste att det kapabla stoet hade fungerat ihop med Angelica, tvekade han inte att köpa tillbaka henne. Så blev det. För lite drygt ett år sedan köptes MicMac tillbaka av Dietmar och uppfödaren i hopp om att Angelica skulle få henne på banan igen.
..glatt återseende!
”Jag lovar att hon kände igen mig när hon kom tillbaka – och blev glad att se mig. Jag hade lärt henne att ”pussas” när hon var yngre, och så fort jag kom in i boxen till henne gav hon mig en puss…”
Nu började en ny tid med hårt jobb. Angelica fick nästan börja om med MicMac för att åter vinna stoets förtroende, och hon var rätt dåligt riden på marken.
”Från början tävlade vi ingenting. Efter ett tag fick hon följa med oss på tävlingar, men hon fick inte starta. I stället väntade vi tills tävlingarna var slut och efter att alla hade lämnat anläggningen gick vi in, sänkte alla hinder till 1.20 och hoppade banan. Vi ville känna oss säkra på att kunna lösa problemet om det uppstod. Men det blev aldrig några problem och när vi hade gjort på samma sätt ett par gånger och det hade fungerat, började jag tävla henne på riktigt. Och resten känner ni säkert till…”
TEXT: Helena Lundström
Inga kommentarer gjorda